Vill du ha trehundra kronor?

En scen ur verkligheten.

I dag, utanför ICA Supermarket: Två onaturligt spralliga och vänligt leende tjejer vinkar och tilltalar folk som ska in eller ut, eller som bara råkar gå förbi dem på trottoaren. Det är tydligt att de erbjuder något, nästan lika ivrigt som jag inte vill ha något.

Ivrig tjej: “Hej! Bor du i Göteborg?” Jag: [ljuger] “Nej.” Ivrig tjej: “Det gör inget. Vill du ha trehundra kronor?” Jag: [stannar] “Trots att jag inte bor i Göteborg?” Ivrig tjej: “Javisst, och vi erbjuder dig trehundra kronor.” Jag: [tar fram telefonen] “Det var som fan. Tack! Får jag dem i kontanter eller swishar du? Vilket som funkar för min del.” Ivrig tjej: [ler ursäktande men fortfarande lika glatt] “Nej, det är ett presentkort och–” Jag: [avbryter] “Jag tar hellre pengarna.” Ivrig tjej: [skrattar artigt] "Nej, det funkar inte riktigt så, utan vad vi erbjuder i dag–” Jag: [avbryter igen] “Förlåt att jag avryter igen, men du har redan erbjudit mig trehundra kronor. Jag hörde dig tydligt. Du stod där du står nu och jag stod två meter bort [pekar] precis där.” Ivrig tjej: [nu mindre ivrig] “Jo, visst, jag vet. Men det handlar inte om kontanter utan om ett erbjudande.” Jag: “Om ditt erbjudande inkluderar någon sorts motprestation från min sida är jag inte det minsta intresserad. Inte ens om du erbjuder mig hundralappar för femtio kronor styck.” Ivrig tjej: “Alltså, det enda du behöver göra är att–” Jag: “Tack, du har svarat på min fråga. Fortsatt trevlig helg.” Ivrig tjej: [Vänder blicken mot en person bakom mig] “Hej! Bor du i Göteborg?” Nytt offer: “Ja.” Ivrig tjej: “Vad kul! Vill du ha trehundra kronor?”

Något som hjälper oss att fly vardagens fasor är förstås böcker, till exempel mästerverket »För ett sista silvermynt« skriven av mig och Dennis Jakobsson. Avslutningsvis: Vet du vem som har tagit fotot i början av detta inlägg? Bilden av killen med de osannolika pengarna? Hör av dig i så fall är du snäll. Äras den som äras bör.