-PENNFÄKTARE-
PETER ERIK DU RIETZ
PRESSBILDER
Om du vill ha högupplösta bilder är du välkommen att kontakta mig. Bilderna får utan kostnad publiceras i recensioner och artiklar som rör mig och mitt skrivande. Ange fotografens namn, om uppgivet.
FOTON
Foto: Pelle Öhrn.
Här var det färskpressad juice!
Till de av er som undrar vad jag extraknäcker med när jag inte har några nya texter att sälja.
​
Foto: Joakim Friberg.
En välförtjänt rast.
Jag höll på fram och tillbaka med två olika synopsis, utan att få någon egentlig ordning på någon av dem. Återigen valde jag att åka till Belize (f.d. Brittiska Honduras) i Centralamerika för att reda ut begreppen. Allt var naturligtvis inte arbete. Det är nämligen viktigt att emellanåt skingra tankarna också och därför tog jag emellanåt med en Rude Boy på promenad, som här längs en öde strand i Hopkins.
Resan gjorde nytta, men det lustiga är att när jag väl kom hem och satte mig vid tangentbordet började jag skriva på en tredje, helt ny berättelse, en som bara föll mig in.
Ibland tror jag att min hjärna driver med mig.
​
Foto: Bobby Nilsson.
Hej på dig!
På besök i Stadsträdgården i ett sommarskrudat Karlstad, påpassligt fotograferad av författarkollegan Johanna Glembo.
Mitt ute i djungeln.
För att få rätt känsla i det djungeläventyr jag höll på att skriva, ett manus med arbetstiteln Ekot av en förlorad själ, åkte jag till Belize (f.d. Brittiska Honduras) i Centralamerika och tillbringade en tid i regnskogen. Bl.a. åkte vi i en sliten jeep utan fjädrar åtta mil rakt in i ingenstans på halvt bortspolade, leriga timmervägar till den gamla ruinstaden Caracol. Mayafolket som byggde Caracol har sedan många hundra år övergivit den, men dess huvudpyramid är med sina 43 meters höjd fortfarande ett av landets största byggnadsverk. Eftersom det är besvärligt att ta sig dit var vi nästan själva på platsen, vilket var en mycket märklig känsla.
​
Vistelsen gjorde susen för manuset, som färdigställdes kort därpå.
Foto: Joakim Friberg
Här uti skogen ...
Here
in the forest
dark and deep
I offer you
eternal sleep
Minnesvärda ord skrivna av Eleanor Gates. Fotot är taget av Joakim Friberg och används i jackan (bokomslaget) till Natten jag dog. Hatten jag bär är en gammal men mycket väl omhändertagen kuskhatt, för den som undrar.
Fördelen med trånga gränder.
Här har jag just slagits av tanken på hur tryggt det måste vara att bo i sådana gamla stadsdelar med trånga gränder, om man har varit ute och rullat hatt. Det är ju bara att studsa mellan väggarna som en lullig flipperkula tills man förr eller senare råkar trilla in genom sin egen dörr. En teknik som av väggarnas skick att döma många tycks ha använt sig av under århundradenas lopp just här.
Bilden är tagen av Pelle Öhrn - som endast tre minuter senare hittade en behagligt sval uteservering med ett fullt acceptabelt ölutbud åt oss. Och med Ë®fullt acceptabeltË® menar jag att de hade öl.
Äntligen lite hjälp.
Äntligen har min underhuggare anlänt från Arbetsförmedlingen. Jag ser redan fram emot att ta med mig honom ut på byn så att jag kan säga till folk på krogen: Det var inte jag ... det var han!
Foto: Annika Arslan Waltersson
På riktigt usla vägar.
På ön Tilos består vägarna mer av hål än av asfalt och att köra vespa eller motorcykel är direkt livsfarligt. Å andra sidan är det ju inte semester om man inte får riskera livet några gånger. När man skriver skönlitteratur gäller det dessutom att få den rätta känslan när man till exempel ska beskriva hur en person känner sig när han kör utför ett stup och störtar 300 meter mot en säker död.
​
Foto: Erik Öhrn
Eureka!
Att resa har alltid inspirerat mig i mitt skrivande eftersom man upplever så mycket, träffar så många udda människor och får så många uppslag. På den här ögonblicksbilden - tagen under en vintervecka i italienska Bergamo och inte alls arrangerad - ser man tydligt hur jag drabbas av en briljant snilleblixt. Ännu en berättelse har sett dagens ljus!
​
Foto: Erik Öhrn
Fire!
Efter att ha deltagit i ett dagslångt författarevenemang förstod jag att mina insatser i skräckgenren inte uppskattas av alla. Två äldre damer gjorde den saken klar för mig under boksigneringen. Jag kan inte låta bli att känna mig en smula smickrad av deras åsikt att jag borde brinna någonstans i underjorden, men efteråt var det ändå skönt att kunna åka hem till syrran och svågern för lite grillning och några pärlande glas.
​
Foto: Erik Öhrn
Dansar med vriker.
Jag och vriken Carl Cronhammer på bokmässan i Göteborg. Jag var lite orolig att han skulle äta upp de besökare som vågade sig in i montern, men han skötte sig exemplariskt. Det var först på efterfesten det började försvinna folk ...
​
Foto: Viktoria Iggström
Corpse groom?
Så här ser jag tydligen ut när jag blir Ë®Tim Burtoniserad.Ë® Och ja, jag gillar randigt.
​
Foto: Ing-Gun Markegård
En två ge fyr!
Jag kommer från en ganska musikalisk familj och min mor försökte tidigt lära mig spela piano. Det gick inget vidare eftersom jag tyckte det där med att läsa noter var "helt onödigt." Ungefär lika bra gick det med trummor, bas och gitarr, men som tur var skrev jag både texter och musik själv vilket gjorde att jag under flera år fick vara med och spela i olika band ändå. Hade vi gjort några hits hade du hört dem vid det här laget, men vi hade i alla fall väldigt roligt. Att spela i ett band är bland det jobbigaste och mest krävande man kan ge sig på - samtidigt som det är bland det roligaste, det mest inspirerande och det mest givande.
​
Foto: Bojen Josefsson
Rest In Peace.
Detta är ett tidigt musikaliskt alster, för den som till äventyrs är nyfiken. Låten heter Rest in Peace och är från 1986 - vilket förklarar både vårt utseende och ljudbilden.