Gammal vänskap rostar aldrig

Ett inlägg från författaren och gästbloggaren Maria Bouroncle.

Jag sitter i min brors gröna Golf och väntar utanför Vasagrillen. Det är en solig sommardag 2013 och den gamla korvkiosken ser likadan ut som när jag pluggade internationella relationer på Göteborgs universitet i slutet av 1980-talet. Jag undrar om det kommer bli lika lätt att känna igen Peter Erik Du Rietz, min barndomsvän från sommarstugans sandlåda.

Peter har arbetat som copywriter i New York flera år och jag jobbar sedan länge med bistånd i Washington DC. Nu bor Peter i min gamla hemstad Göteborg dit jag åker på semester varje sommar men vi har aldrig lyckats sammanstråla på samma kontinent samtidigt. Förrän nu.

Vi ska bila till Peters syster och föräldrar i Karlstad och tillbringa helgen tillsammans. Efter att inte ha träffats på tjugofem år. Resan tar drygt tre timmar. Tänk om våra samtalsämnen tryter redan i höjd med Trollhättan?

En knackning på höger framruta avbryter min oro. En skäggprydd herre i femtioårsåldern öppnar bildörren och sticker in huvudet. Ett halloj och några artighetsfraser senare rullar vi iväg. Innan vi hunnit ut på Kungsbackaleden konstaterar vi att både copywritern och biståndsarbetaren helst läser skönlitteratur. I Surte berättar Peter att han skriver skräck och i Nödinge att han publicerat en novell på Bonniers.

Jag har just börjat gräva i arkiven om vad som hände en kall påskdag 1929 när Ingeborg, min mormors syster dränkte sina tre barn. Jag berättar för Peter att jag lever med Ingeborg dygnet runt. Peter fattar vad jag menar när jag säger att jag måste få ned historien på papper. Vi behöver bara ett samtalsämne. Ända till Karlstad.

Och sex år senare pratar vi fortfarande om samma sak. Men nu har vi publicerat tre böcker. Peter har gett ut Natten jag dog och Vinterdöda ting. Min debut, Det kom för mig i en hast: Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson, kom i december 2018.

Gammal vänskap rostar aldrig. Ett samtalsämne räcker.