Uttala mig rätt

Jag har förstått att en del som besöker detta inlägg tror att det handlar om uttalet av släktnamnet Du Rietz. Det gör det inte, men för all del: Du Rietz uttalas dýrrje. Sådär, då var det avklarat.

Tillbaka till blogginlägget. Ords och ortsnamns ursprung och egentliga betydelse har alltid intresserat mig. Redan som trettonåring gjorde jag efter en vistelse i England en tabell med engelska ord som jag upptäckt var så lika svenska motsvarigheter att det helt enkelt inte kunde vara en tillfällighet. Lite senare utökade jag listan med jämförande ord på tyska och holländska – efter att ha kontaktat deras respektive konsulat. Till min uppriktiga förvåning visade det sig att jag inte var den förste som noterat släktskapet mellan de germanska språken, vilket innebar att jag redan i späd ålder fick se mitt Nobelpris försvinna bortom all rimlig räckhåll.

Det finns inte många i bekantskapskretsen som är intresserade av ords och namns ursprung och betydelse, obegripligt nog. Jag skriver obegripligt, för hur kan man åka förbi en vägskylt med ortnamnet Bergslena eller Arlöv utan att undra vad tusan namnen egentligen betyder? Jaså, du också? Så trevligt. I så fall kan jag säga att vad gäller Bergslena betyder förleden »berg«, medan efterledens »lena» är samma ord som återfinns i engelskans »lean» i betydelsen luta. Bergsluttning helt enkelt. Arlöv kommer från en man som hette Are och som lämnade efter sig en gård i arv, eller själv fick den i arv. Verkligen? Ja, därför att svenska ortnamn som slutar på »löv« inte har något med blomster att göra, utan motsvaras av engelskans »leave«, med betydelsen »lämna.« Arelämnet alltså, eller kanske rättare »Ares arv.«

Anledningen till att jag började skriva det här inlägget var emellertid inte ords och ortnamns ursprung, utan snarare hur vi uttalar dem. En god vän tillbringade några sköna sommardagar på Kapellskär i den svenska skärgården, med vilket jag menar Östersjökusten. Han uttalade det KapELLskär, så som de flesta av oss säger kapell, medan jag som sörmlänning vet att det korrekta uttalet är KAPPelskär. Vad är rätt och hur har det blivit så här? Vet vi svenskar inte hur våra egna ord och ortnamn uttalas? Nej, självklart gör vi inte det. På den lokala dialekten är det KAPPelskär som gäller, men rikssvenskans (eller kanske mer korrekt: det rikssvenska skriftspråkets) intåg parat med inflyttade fastlänningar har fått namnet att anta den form man läser, dvs kapell. Så vad är rätt? Säg det, men ska man säga RAMMlösa istället för RAMlösa (som det onekligen stavas) är det KAPPelskär som gäller. På tal om Ramlösa vs Rammlösa är det samma sak med Ramberget i Göteborg, som trots stavningen uttalas RAMMberget. Det beror på att det ursprungliga namnet härleds till fornsvenskans »ravn« med betydelsen »korp.« Tiderna må förändras, men än i dag uttalas Ramberget med kort »a.« Ravn är för övrigt samma ord som engelskans »raven.« (Hur många kommer ihåg filmen Hrafninn flygúr – Korpen flyger?) Vad Ramlösa beträffar skrevs det 1349 Ramfløse. Vackert, eller hur? Förleden kommer från fornsvenskans »ramm« i betydelsen träskliknande våtmark, där ramm förklarar dagens uttal. Efterledens »lösa« betyder äng eller skogsglänta.

Det här med uttalet gäller inte bara ortnamn utan också vissa ord. Hur många har inte någon gång hamnat i en diskussion om huruvida man säger kex eller sjex? Född av föräldrar boende i Stockholm använder jag »k«, och min mormors syster liksom flera i hennes generation (födda runt förra sekelskiftet) uttalade även ord som kiosk, kilo och kilometer med »k«, utan tillstymmelse till sje- eller tje-ljud. Andra har redan tagit upp detta och vi vet nu att sjex är mer förenligt med det svenska skriftspråkets grammatik än kex. Ingen säger ju kyckling med »k», trots att det stavas så. Det är sjyckling som gäller. En person i min närhet, som jag av barmhärtighetsskäl låter vara namnlös (Hej Mikael), undrade varför vi i så fall inte också säger sjuken, men jag tror det blir bäst att lämna den frågan till ett senare tillfälle.

Hur som helst. Nu när vi vet detta om k-, sje- och tje-ljud, varför säger vi då kid med »k« om rådjurskid? Jo, för att vi säger fel, visar det sig efter lite efterforskning. Faktum är nämligen att detta är ett modernt feluttal. Kid ska uttalas på samma sätt som killing (en gets unge), oavsett stavningen, det vill säga tjidd (eller sjidd, beroende på dialekt). Det har i just det här fallet inget med engelskans kid (barn) att göra, vilket några har föreslagit. Fotografiets rådjurskid tackar dig för visat intresse.

Det bör avslutningsvis klargöras att du inte uttalar dina k-, sje- och tje-ljud »fel.« Det gör ingen av oss. I svenskan och finlandssvenskan finns det i tillägg till »k« över tjugo olika sätt att uttala sje- och tjeljud, och det kan skilja sig åt ordentligt beroende på dialekt och var i ordet sje- eller tje-ljudet används. Bättre än så kan det väl inte sägas?

Vad som däremot inte är svårt att uttala är »Natten jag dog.« Det är en historisk spänningsroman med övernaturliga inslag som utspelar sig i 1700-talets Göteborg, Köpenhamn och London, men som också tar dig till vikingarnas Normandiet. Läs mer om boken.