Uttala mig rätt


Jag har förstått att en del som besöker detta inlägg tror att det handlar om uttalet av släktnamnet Du Rietz. Det gör det inte, men för all del. Det traditionella uttalet av Du Rietz är ['dʏrjeː] eller dyrié om du så vill. Detta har på sina håll förvanskats en smula under årens lopp så att somliga i familjen (inklusive jag själv) säger dyrrje. Sådär, då var det avklarat.

Tillbaka till blogginlägget. Ords och ortsnamns ursprung och egentliga betydelse har alltid intresserat mig. Redan som trettonåring gjorde jag efter en vistelse i England en tabell med engelska ord som jag upptäckt var så lika svenska motsvarigheter att det helt enkelt inte kunde vara en slump. Lite senare utökade jag listan med jämförande ord på tyska och holländska - efter att ha kontaktat deras respektive konsulat. Till min förvåning (men samtidigt tillfredsställelse) visade det sig att jag inte var den förste som noterat det självklara släktskapet mellan de germanska språken, men det innebar också att jag redan i späd ålder fick se mitt Nobelpris försvinna bortom all rimlig räckhåll. Det finns inte många som är intresserade av detta, obegripligt nog. Jag skriver obegripligt, för hur kan man åka förbi en vägskylt med till exempel ortnamnet Bergslena eller Arlöv utan att undra vad tusan namnen egentligen betyder? Jaså, du också? Så trevligt. I så fall kan jag säga att vad gäller Bergslena betyder »berg» berg, medan »lena» är samma ord som återfinns i engelskans »lean» i betydelsen luta. Bergsluttning helt enkelt. Arlöv kommer från en man som hette Are och som antingen lämnade eller fick en gård i arv. Verkligen? Ja, därför att svenska ortnamn som slutar på »löv» inte har något med blad att göra, utan motsvaras av engelskans »leave», med betydelsen »lämna». Arelämnet alltså, eller rättare sagt »Ares arv». Anledningen till att jag började skriva det här inlägget var emellertid inte ords och ortnamns ursprung, utan snarare hur vi uttalar dem. En god vän tillbringade några sommardagar på Kapellskär i den svenska skärgården (med vilket jag menar Östersjön). Han uttalade det KapELLskär (som i ordet kapell), medan jag som sörmlänning vet att det korrekta uttalet är KAPPelskär. Vad är rätt och hur har det blivit så här? Vet vi svenskar inte hur våra egna ord och ortnamn uttalas? Nej, självklart gör vi inte det. På den lokala dialekten är det KAPPelskär som gäller, men rikssvenskan intåg parat med inflyttade fastlänningar har fått namnet att anta den form man läser, dvs kapell. Så vad är rätt? Säg det, men ska man tvingas säga RAMMlösa istället för RAmlösa (som det onekligen stavas) är det KAPPelskär som gäller. Det här med uttalet gäller inte bara ortnamn utan också vissa ord. Hur många har inte någon gång hamnat i en diskussion om huruvida man säger kex eller schex? Född av föräldrar boende i Stockholm använder jag »k», och min moster liksom flera i hennes generation (födda runt förra sekelskiftet) uttalade även ord som kiosk, kilo och kilometer med »k», dvs utan tillstymmelse till sch-ljud. Andra har redan gått igenom detta i alla tillgängliga media på sistone och vi vet nu att schex är mer i linje med svenska än kex. (Ingen säger ju kyckling med »k», trots att det stavas så - det är schyckling som gäller). Och nu kommer vi till anledningen till mitt inlägg. Om ovanstående stämmer, varför säger vi då kid med »k» om rådjurskid? Jo, för att vi säger fel, visar det sig efter lite efterforskning. Faktum är att detta bevisligen är ett modernt feluttal. Kid ska uttalas på samma sätt som killing (en gets ungar), oavsett stavningen, dvs schidd. Det har i just det här fallet inget med engelskans kid (barn) att göra, så glöm den vilseledande biten. Vad som däremot inte är svårt att uttala är »Natten jag dog». Det är en historisk spänningsroman med övernaturliga inslag som utspelar sig i 1700-talets Göteborg, Köpenhamn och London, men som också tar dig till vikingarnas Normandiet. Läs mer om boken.



Utvalda inlägg

Blogginlägg