Mumiernas stad.

Skulle du vilja betala för att se på döda människor? Eller vilja att en svensk kyrka hängde upp mumifierade lik på väggarna och marknadsförde det som en turistattraktion? Det är i alla fall vad man har gjort i den mexikanska staden Guanajuato.

Guanajuato är en spansk kolonialstad från 1500-talet, belägen i bergen på den mexikanska högplatån omkring sex timmars bussfärd norr om Mexico City. En gång i tiden utvanns hälften av världens silver ur bergen kring staden och rikedomen den ädla metallen förde med sig var enorm. Det fanns till och med spanska adelsmän som belade vägarna till sina palats med rent silver.

Men den tiden är för alltid förbi. Mexiko tillhör inte längre Spanien, silvret i bergen är för länge sedan slut och de rika stormännen är borta. Men de ståtliga stenpalatsen och de många kyrkorna står än, liksom stadens gamla broar, överbyggda kanalsystem och tunnlar. Allt är mycket välbevarat och hela det centrala Guanajuato är kulturminnesskyddat.

Staden ligger 2 000 m.ö.h. och har en luft som är tunn och fylld av avgaser. Trots höjden blir hettan tryckande framåt middagstid. Detta är särskilt märkbart då det bästa sättet att uppleva Guanajuato och dess många sevärdheter är till fots.

Väster om busstationen blickar vårt mål, kyrkogården Panteón de Santa Paula, ned över oss. Den breda men glest trafikerade kullerstensvägen dit upp är brant och krävande. Tursamt nog är läsken billig, bara tre kronor flaskan. Den hälls upp i plastpåsar i vilka långa sugrör sticks ned. Tomflaskor är nämligen hårdavluta här och inget man släpper ifrån sig frivilligt.

Staden har många kyrkogårdar och de flesta blir relativt snabbt överfyllda. Redan på 1800-talet behövde man gräva upp lik från existerande kyrkogårdar för att kunna begrava nya kistor. För att få en legitim anledning att göra detta infördes en lokal begravningsskatt för att de avlidna skulle få ligga kvar orörda. Långt ifrån alla hade råd med detta, så 1865 började man öppna gravar för att ge dem till någon annan. När de första kropparna togs upp var det med största förvåning man fann att den torra luften och mineralrika jorden hade torkat ut och bevarat de tidigare begravna stadsborna så väl att inte bara kläder, hud och hår fanns kvar – till och med likens anletsdrag var tydligt skönjbara. Vad man fick upp var helt enkelt naturligt mumifierade människor.

Detta ställde de ansvariga inför ett problem. Det var en sak att diskret göra sig av med en hög gamla ben, men en helt annan när det gällde välbevarade människokroppar. Vad gällde Panteón de Santa Paula valde man att tillsvidare förvara mumierna i ett skjul bredvid kyrkogården. Detta visade sig vara ett klokt drag. Många anhöriga gladde sig åt att kunna bese sina döda anförvanter och betalade kyrkvaktmästaren en slant för att få tillbringa en stund med sina avlidna anhöriga. Långt fler var bara nyfikna.

Med tiden växte ryktet om mumierna i Guanajuato och till slut insåg berörda kyrkomyndigheter att det fanns en slant att tjäna på intresset. I slutet av 1800-talet anställdes därför en biljettförsäljerska och kyrkan deltog aktivt i ryktesspridningen. De mumifierade kropparna flyttades till en finare och bättre anpassad byggnad och för att göra det lättare för besökarna att se ordentligt fäste man mumierna på väggarna.

Efter att ha stånkat och pustat dig uppför de branta backarna till bergets topp belönas du med en magnifik utsikt över staden nedanför. Kyrkogården tronar på berget som en grånad fästning och är väl värd ett besök. Dess höga murar är byggda av stenkistor staplade på varandra och i dessa vilar generationer av döda stadsbor. Snart sagt varje gravplatta är dekorerad med blommor och plantor som alla hänger på mursidan i gamla rostande kaffeburkar.

Utanför kyrkogården råder en livlig kommers. I marknadsstånden kan du köpa allt från vykort, benknotor och dödskallar, till tavlor, broderier och kopior av tyska SS-hjälmar(!) Allt till besökarnas fromma. På en stor skylt står det »Museo De Las Momias« och det är lätt att hitta ingången. Inträdet kostar drygt tre kronor vilket tas emot i den lilla biljettkuren där man också kan köpa guideböcker. Dessvärre enbart på spanska. Längs väl upplysta gångar träder du sedan in i mumiemuseet.

På senare år har en rejäl upprustning skett av visningslokalerna och man ställer numera bara ut de allra bäst bevarade kropparna. De flesta är från ett kolerautbrott 1833. Redan efter första kröken står en mumie i en glasmonter och stirrar mot dig. Bilden av de egyptiska mumierna med sina karaktäristiska lindor krossas snabbt. Här handlar det nämligen rätt och slätt om uttorkade lik som med uppspärrade käkar och under dödlig tystnad ser ut att skrika i smärta. Gråbruna klädtrasor hänger på kropparna och många har fortfarande skorna på sig. På ett fåtal framträder svarta fäckar på huden, resterna av de cancersvulster som tog livet av dem.

Vandringen går vidare förbi glaskistor och -montrar där finklädda mumier sover sin eviga sömn och där svartvita fotografier visar hur de en gång såg ut, både i livet och i sina blomsterfyllda kistor. Där finns även många teckningar visande glada skelett som dansar och sjunger, spelar och dricker. Ett utslag av mexikanernas trots mot döden.

En del besökare håller näsorna nyfiket tryckta mot glasmontrarna i sina ingående studier av likens skäggväxt och könsdelar. Andra fäller en tår när de får se de små döda barnen som har begravts i sina finaste klänningar och skjortor, ibland också med sina favoritleksaker.

Förmodligen känner du dig lätt omtumlad när du kommer ut i fria luften igen. Mumiemuseet är nämligen lika fascinerande som det är makabert.

Är det då rätt att visa upp sina döda mot betalning? I Mexiko möter det i alla fall inga hinder. Här lever man ständigt med döden i sin närhet. Under högtiden »De dödas dag« firar man till och med de avlidna. Då samlas man på kyrkogårdarna, äter och dricker och delar med sig till de döda. Deras andar får nämligen egna matskålar och dryckesglas som de kan insupa doften av. Döden känns därför inte lika främmande som hos oss. Eller som en mexikan vid utgången sade: ”Döden är livet och livet är döden, så varför tjafsa om saken när man nu kan få in lite extrapengar till kyrkans underhåll?”

En åsikt som tycks delas av alla i Mexiko, levande som döda.

Ovanstående text skrevs efter mitt andra besök på mumiemuseet i Guanajuato 1992. Angivna priser är därför [för]historiska. Det råder fotoförbud på museet, så dessa smygtagna bilder är tyvärr inte världens bästa. (Det första, översta fotot visar en ung kvinna som begravdes i sin brudklänning). Det är bättre med ett personligt besök. I skrivande stund (2023) anses 111 mumier vara välbevarade. Av dessa är 59 stycken utställda till allmän beskådan. Det räcker gott och väl, tro mig.

En bra sajt att besöka för att få dagsaktuell information om mumiemuseet i Guanajuato är Happy Healthy Nomads.

Något som inte kräver en resa till Mexiko är romanerna »Natten jag dog« och »Vinterdöda ting.« Mycket nöje!