Jag - den förträfflige förhandlaren

Efter att ha fått min artikel om Guldrummet på Historiska Museet i Stockholm publicerad i en amerikansk tidskrift blev jag uppringd av en fröken Hsu Ming-he på The National Museum of History i Taipei. Hon gillade artikeln och ville publicera den i Taiwan. "Tyvärr kan vi inte betala särskilt mycket" sade hon. "Okej", svarade jag. "Eftersom ni är ett museum kan jag släppa rättigheterna till er för 500 dollar." Jag betraktade erbjudandet som generöst, men samtidigt vore det ju lite kul att hamna på pränt i Asien. "Vi har inte 500 dollar. Kan du tänka dig att släppa den lite billigare?" Efter viss betänketid beslöt jag mig för att halvera summan. Jag menar, vad gör man inte för kulturen? Till min förvåning visade det sig att även 250 dollar var för mycket och när jag slutligen frågade vilken summa hon faktiskt hade tänkt sig svarade hon: "Vi undrar om vi kan få den gratis, men att vi i gengäld skickar dig fem exemplar av tidskriften." Vid det här laget insåg jag att hennes samtal bara var en artig gest och att de skulle publicera artikeln oavsett vad jag sade, utan att jag skulle upptäcka det eller kunna göra något åt saken. Fem tidskrifter från museet med min artikel på framträdande plats kunde å andra sidan kanske användas som referens i något sammanhang, så jag accepterade villkoren med en uppgiven suck. "Läser du mandarin?" undrade hon. "Nej, verkligen inte."

"Vad synd, vi kommer nämligen att publicera den på mandarin, inte på engelska."

Jag hade naturligtvis ingen nytta av fem referensexemplar på mandarin, så alltsammans slutade med att de fick publicera min artikel och att nästan det enda jag kan läsa är mitt eget namn, vilket de av ren artighet lade till med europeiska kråkfötter.

Min överlägsna förhandlingsförmåga hade firat ännu en stor triumf! Fler framgångar av det här slaget och jag får börja livnära mig på vatten och knäckebröd.