PETER ERIK DU RIETZ

VINTERDÖDA TING

 

VINTERDÖDA TING är en fristående uppföljare till Natten jag dog. I Vinterdöda ting återknyts bekantskapen med Carl Cronhammer och vrikerna, vilka såg dagens ljus (eller snarare månens sken) som ett resultat av min uppgivenhet och irritation över Hollywoods alltmer fjolliga glittervampyrer, vältränade snyggvarulvar och — ve och fasa — romantiskt engagerade tonårszombier. 

Min huvudperson, Carl Cronhammer, dök upp när jag funderade över hur bra man egentligen skulle klara sig i vårt moderna samhälle om man var tvungen att leva på människors kött och blod, utan identitetshandlingar eller något skyddat ställe att bo på. Hur skulle jag själv göra? Hur hanterar man möjligheten att leva tio, eller till och med femtio gånger längre än folk omkring mig? Hur skulle jag dölja den saken och hur skulle mitt umgänge se ut? Skulle jag tvingas uthärda ett liv i ensamhet, både själsligt och fysiskt? Skulle jag njuta av tillvaron eller bli knäpp? Dessa frågor är intressanta, liksom vriken (vampyren, gengångaren) i sig själv. Särskilt om man förutsätter att den är en av naturen skapad biologisk varelse. 

Man behöver inte vara särskilt gammal för att inse, att den sortens vampyr vi alltsedan Bram Stokers dagar har sett växa fram är en orimlighet, en påhittad nonsensfigur. Såvida man inte tror på religion eller magi kan ingen jordlig varelse flyga, upplösas i rök, förvandlas till fladdermus, undgå att synas i speglar, vara vid liv fastän den är död eller på andra sätt upphäva naturlagarna. Man kan naturligtvis ändå använda dessa egenskaper för att berätta en mysrysig saga runt lägerelden och det är inget fel med det. Jag tycker emellertid att det är mer intressant med en varelse som kan förklaras åtminstone någorlunda vetenskapligt och samtidigt behålla en naturlig och trovärdig förankring i folktron.

Anledningen till att jag skrev Vinterdöda ting är att jag trivs med huvudpersonen, Carl Cronhammer. Jag var samtidigt lockad av möjligheten att inkludera en stark kvinnlig rollfigur. Det fanns också en del lösa trådar jag ville nysta i, men jag bestämde redan från början att Vinterdöda ting skulle vara en fristående uppföljare som stod på egna ben. Det innebar att jag fick nöjet att presentera mina monster och deras mytologiska värld på ett nytt sätt. Detta var anledning nog att skriva boken, men den främsta drivkraften var en önskan om att få återvända till stämningen och de unika livsbetingelser som redan fanns på plats. Dessutom älskar jag det målande språk man tillåts använda i den här sortens berättelse. Mina motiv var således i första hand själviska. 

Jag har valt att förlägga handlingen iVinterdöda ting till år 1896. Åren innan det förra århundradets början var nämligen på alla sätt en omvälvande tid, både teknologiskt och socialt, med återverkningar som är högst påtagliga än i dag. Man kan lätt föreställa sig hur svårt det måste ha varit för någon som Carl att anpassa sig. Det var helt enkelt en brytningspunkt mellan gammalt och nytt, ett avstamp för nationalismen och de världsomfattande förändringar och motsättningar som så småningom ledde till sådant som den ryska revolutionen, första världskriget och det osmanska rikets fall. 

Bokens nya figur heter Freja och är i mångt och mycket Carls raka motsats. Där han är pragmatisk, kyligt planerande och ibland kanske till och med förutsägbar, är Freja lyhörd för sina känslor och impulsiv på ett sätt som kan framstå som dumdristigt. Hon saknar emellertid inte intelligens och förslagenhet, och hennes vapen är lika effektiva som de är ohyggliga. Faktum är att hon kan vara det läskigaste monster som någonsin klivit in i den svenska litteraturen. (Överkänsliga läsare är härmed förvarnade). Därmed inte sagt att hon saknar charm. För egen del är jag mycket förtjust i henne.

Bokens språk: Om vi kunde använda en tidsmaskin för att resa tillbaka till 1896 års Sverige skulle vi obehindrat kunna prata med de allra flesta, även om dialekterna bar en större särprägel än i dag. Däremot vore det knöligare att läsa en bok eller tidning. Om man bortser från senare års störtflod av engelska låneord och den allt märkligare svengelskan är ordförrådet i stort sett oförändrat. Det finns emellertid uttryck och ord som är vanliga i dag men okända 1896. Jag har använt de tre band som utgör Nationalencyklopedins ordbok (1995-1996) för att sålla bort ord som har introducerats i svenskan efter 1896 och som ingen i berättelsens persongalleri därför rimligen kan ha använt. Det är möjligt att jag har missat något, men jag har gjort mitt bästa.

Liksom i Natten jag dog är de historiska miljöerna, vardagstingen och skeendena efter bästa förmåga korrekt återgivna. Alla fakta är inhämtade från Göteborgs stadsmuseums bibliotek, Göteborgs stads- och universitetsbibliotek, samtida reseskildringar, tidningsartiklar och -annonser. Om du undrar huruvida själva handlingen är sann eller påhittad kan jag redan från början stilla din nyfikenhet på den punkten. Den är naturligtvis helt och hållet sann.

Det har Carl Cronhammer svurit dyrt och heligt på.

​