VAD ÄR EN VRIK?
 
I skräckromanerna Natten jag dog och Vinterdöda ting kallar sig huvudpersonen Carl Cronhammar för vrik, ett ord som kan härledas till sanskritens vᶉka, vanligtvis uttalat vrika. Det är flera tusen år gammalt och betyder varg.

 

Ordet återfinns i europeisk folktro där det föreligger en tydlig koppling mellan det ursprungliga vᶉka och slaviskans vǎrkolac, varifrån vi har fått olika varianter, som till exempel serbiskans vukodlak och litauiskans vilkolakis. Ordet anses i sina nuvarande former ha bildats av vuk (varg) och dlaka (hårstrå), med vilket avses någon med onaturligt kraftig hårbeklädnad (päls) eller som befinner sig i varghamn. Det är också det äldsta ordet för varulv.

 

I grekiskan finner man samma ord men med en annan betydelse, nämligen vrykolakas. På vissa ställen ansågs det att en död varulv kunde återuppstå som en vrykolakas, vilken då behöll sin päls, sina huggtänder, klor och lysande ögon. En vrykolakas kropp påminner också mycket om folktrons vampyrer på Balkan. De ruttnar och förmultnar aldrig, sväller gärna upp till onaturlig storlek, och stiger upp ur graven för att livnära sig på människors blod eller ställa till med djävulskap i största allmänhet. Eftersom en vrykolakas anses blir starkare med tiden är det viktigt att döda den så fort som möjligt. Detta sker genom att man gräver upp liket ur graven och styckar kroppen, hugger av dess huvud, bränner det, eller vad man nu finner lämpligt.

De första kända beskrivningarna av vrykolakas nedtecknades 1645 av Leo Allatius, en av Vatikanens bibliotekarier, i boken De quorundam Graecorum Opinationibus, och prästen François Richard i hans Relation de I᾽sle de Sant-erini, skriven 1657. Mer känd är fransmannen Joseph Pitton de Tourneforts beskrivning av en gravöppning och ˮavrättningˮ av en misstänkt vrykolakas på Mykonos 1701.

Men vad är då en vrik?
Twilightfilmerna vevades som bäst på biograferna och jag var så trött på Hollywoods glittrande, sensuella, fjollvampyrer att jag tyckte det var dags för något nytt. Något rått, skitigt och mer verklighetstroget. När jag fick klart för mig att sanskritens vᶉk återfinns i europeisk mytologi var namnet givet. Självklart var det vriker jag skulle skriva om och dessutom var tiden mogen för dem.
 
Ju mer jag läste om gammal folktro, desto mer gick det upp för mig att det ursprungligen inte tycks ha funnits en klar distinktion mellan vampyrer och varulvar, och att det därför mycket väl kan ha handlat om ett och samma väsen. Det är också av den anledningen jag aldrig nämner orden vampyr eller varulv när jag beskriver Carl Cronhammer och de andra vrikerna. Bokens huvudperson har aldrig tänkt på sig själv som vampyr och berättelserna om honom är heller inte vampyrböcker i ordets nutida mening, även om det finns likheter. Vrikerna tjänar här istället som själva ursprunget till flera av den europeiska folktrons ondskefulla väsen – vilket jag finner betydligt mer intressant än Hollywoods glittrande, unga, vackra och erotiskt laddade klichéer till hitte-på-monster.

Jag finner det störande att den moderna skönlitteraturens vampyr är så omöjlig. Ingen jordlig varelse kan vara vid liv fastän den är död, upplösas i rök, flyga, förvandlas till fladdermus, undgå att synas i speglar, eller på andra sätt upphäva naturlagarna. I jämförelse är vrikerna biologiska varelser som kan förklaras hyfsat vetenskapligt. Det handlar således inte om ˮlevande dödaˮ, även om omständigheterna emellanåt tvingar en nyfödd vrik att stiga upp ur graven likt sägnernas gengångare. Det rör sig nämligen om människor som råkar bli smittade av en vrik, vanligtvis vid ett misslyckat överfall, och därmed drabbas av en uråldrig sjukdom som gör dem så dåliga att de mot slutet framstår som avlidna. Ibland hinner de till och med begravas. De är emellertid bara skendöda och när de kvicknar till har de förvandlats till något annat, något blodtörstigt och i många stycken fasansfullt. Seriemördare, helt enkelt. Inte för att de nödvändigtvis är uttalat ondskefulla, utan för att de är tvungna att livnära sig på människokött och -blod för att överleva. Det är inte deras fel och många av dem lider fasansfulla kval över vad de har förvandlats till. Religiösa grubblerier, vansinne och självmord är vanligt förekommande bland dem.  

Att vakna ur sitt skendöda tillstånd – vilket långt ifrån alla som smittats gör – kallas nyfödsel. De allra flesta nyfödda är gulögda galningar som inte kan ta vara på sig själva, men några ytterst få blir friskfödda vriker. Ingen av dem är egentligen den andre lik. Vissa har klor, andra huggtänder eller groteskt förvandlade munnar, medan somliga återföds med ben som likt knivar kan skjutas ut ur handlederna, eller på andra sätt kan förvandla kroppen till ett ohyggligt vapen. Gemensamt för dem alla är att kroppens inre organ och benstommen förändras så att de blir onaturligt starka och utan större problem kan övervinna minst fem eller sex fullvuxna karlar. Det är fantastiskt duktiga på att hoppa och klättra, och kan vid behov röra sig förfärande snabbt. Det finns som nämnts vissa likheter mellan vampyrer och vriker, men det finns också något varglikt och uttalat rovdjursaktigt hos dem. De är helt enkelt den sorts varelser jag tror skulle kunna ha givit upphov till folktrons vampyrer och varulvar, och för den delen också berättelserna om skogsrår och Näcken.

Det går att döda en vrik, på samma sätt som man kan mörda en människa, men det är svårt. De är starkare än vi, med en fysionomi som vi vet väldigt lite om. Ett skott i skallen fungerar emellertid, liksom att hugga huvudet av dem eller bränna dem. Att försöka dränka eller hänga en vrik är däremot sällan effektivt, inte heller att genomborra dem. De är riktigt tuffa och seglivade,  och precis som vilddjuren i skogen ger de sig aldrig.

Det finns naturligtvis mer att berätta om vrikerna, vilket jag också gör i mina böcker. Jag hoppas att du kommer att tycka lika mycket om dem som jag gör. Mycket nöje.