SNOFFSANS OLYCKSALIGA HÄDANFÄRD

 

Humor är något inte alla uppskattar  ̶  åtminstone inte samtidigt. Vilket får mig att tänka på en numera avliden släkting, en äldre societetsdam. Hon var fostrad under ett tidevarv då man inte med en min avslöjade sina känslor och då gentlemän varken bar bruna skor eller skulle komma tanken på att springa för att hinna med ett avgående tåg. Jag försökte vid ett tillfälle beskriva henne för en skolkamrat och sade: Inget bekommer henne. Hon låter det åtminstone inte märkas. Om hon satt i ett störtande flygplan och kikade ut genom fönstret när marken närmade sig med tusen kilometer i timmen skulle jag inte bli ett dugg förvånad om hennes sista ord skulle vara: ”Det här var ju rysligt förargligt.”
      Jag tyckte detta var otroligt kul och förvånades av min skolkamrats nollställda ansikte och kommentaren: ”Tycker du att sån't är roligt? Vad är det för kul med folk som störtar?”
       Vilket fick mig att inse att humor uppfattas olika av olika människor och att min skolkamrat inte uppfattade den alls. (Han blev sedermera banktjänsteman, främst på grund av att han betraktade revisorsyrket som alltför äventyrligt och uppsluppet).

En som var mästare på att leka med språket och som på ett underhållande sätt kunde ha beskrivit min gamla släkting, var P.G. Wodehouse. Hans bästa berättelser utspelar sig i engelsk 1920-talsmiljö, där figurer som Bertie Wooster, Piccadilly Jim och Sir Buckstone Abbot lallar omkring på slott och herresäten utan att ta den minsta notis om världen och verkligheten omkring dem. Det intressanta är att den människotypen fortfarande existerar, inte bara i Storbritannien utan även här hemma. Dessutom har många av miljöerna inte förändrats särskilt mycket under de senaste hundra åren. Jag ansåg därför att det borde vara möjligt att skriva en hyfsat modern berättelse i Wodehouses anda, förutsatt att jag inte i detalj beskrev under vilket årtionde den utspelas.

En regnig (jag bor i Göteborg) morgon satte jag mig vid tangentbordet och skrev: Exakt vilka onda krafter som slog klorna i morbror Fridalf när han blänkande av upphetsning och massageolja kopplade ett bilbatteri till sina bröstvårtor lär vi aldrig få veta. Klart är i alla fall att Fridde  ̶  som han gärna kallades av släkt och vänner  ̶  inte tålde spänningen och därför en smula sotsvärtad lämnade oss i ett gnistregn av sorg och saknad. Eller som gammelmoster Mimsi uttryckte saken: “Det var synd på ett så fint bilbatteri.”
     Många år har förflutit och ingen av oss i familjen pratar någonsin om morbror Fridalf eller om de faktiska omständigheter under vilka han förpassade sig själv till de elyseiska fälten  ̶  där han säkert trivs betydligt bättre bland antikens perversa greker än han någonsin skulle ha gjort uppe i himlen.

Jag blev väldigt nyfiken på vem den där Fridde kunde vara och insåg samtidigt att jag hade hittat inledningen till min novell. Frågan var bara hur jag skulle fortsätta. Det enda jag visste var att en knähund på något sätt hörde till storyn, men i övrigt körde jag fast.

Flera månader senare råkade jag få syn på inledningen igen. Jag var precis klar med redigeringen av min roman Natten jag dog och behövde få koncentrera mig på något annat än skräckromantik ett tag. Resultatet blev novellen Snoffsans olycksaliga hädanfärd. Jag hoppas att du tycker om huvudpersonerna lika mycket som jag och att berättelsen kan få dig att dra rejält på smilbanden. Chansen är faktiskt god - så länge du inte är banktjänsteman.

PS: Det måste påpekas att jag inte på minsta sätt vill tala illa om banktjänstemän överlag. Särskilt inte av en så futtig anledning som att jag råkade gå på samma skola som en tvättäkta tråkmåns, vilken sedemera sökte en karriär inom bankväsendet. Jag menar verkligen inte att alla banktjänstemän saknar humor.

Bara de som jobbar på bank.

FÖLJ MIG

  • Facebook Social Icon

© 2016 by Peter Erik Du Rietz. All rights reserved. Created with Wix.com