FÖR SNYGG FÖR SJÄLVMORD

 

Det intressanta med att skriva om musikbranschen är att den i mångt och mycket är så galen att verkligheten överträffar dikten. Det innebär en utmaning när man skriver en mockumentär novell som För snygg för självmord, för vad man än hittar på är möjligheten god att det faktiskt har hänt på riktigt. Berättelsens liknelser med verkliga händelser är därför både avsiktliga och oavsiktliga. Jag tyckte inte att det var meningsfullt att göra på annat sätt.

 

Jag spelade under många år i olika band, dessvärre utan att komma i närheten av de framgångar som röntes av novellens huvudperson, Joey Le Mon. Musiker ingår emellertid vanligtvis i naturliga nätverk, förenade av intresse, behov och nödvändighet. Det är därför lätt att komma i kontakt med någon som känner någon som har en vild historia att berätta. Detta inspirerade mig så klart och fick mig att vilja skriva om det.

 

Musikbranschen består inte av enbart av musiker. Långt därifrån. Det är en industri, och precis som det i bilbranschen krävs tusentals människor för att bygga en Volvo, krävs det mycket folk runtomkring för att skapa, föra fram och driva ett band. Det är därför inte konstigt att många artister betraktas som produkter. Vad många kanske inte tänker på är vad detta gör med dem som människor och individer. Vilket är en av anledningarna till att man vill läsa musiktidningar.

 

Eller För snygg för självmord.