-PENNFÄKTARE-
PETER ERIK DU RIETZ
Vad är detta för sorts bok?
Dennis och jag är överens om att För ett sista silvermynt är svart, urban science fiction. Det är emellertid inte hela sanningen, för berättelsen har även inslag av fantasy. Det handlar med andra ord om »fantastik», ett samlingsnamn för fantasy, skräck, science fiction, spökhistorier, steampunk och historisk fiktion.
Varför skrev vi boken, och varför tillsammans?
Det enkla och mest uppenbara svaret på den första frågan är att berättelser är gjorda för att delas, vilket är halva nöjet med att skriva dem. Så varför tillsammans och varför just den här boken?
Dennis och jag träffades över ett glas öl på Hotel Eggers i Göteborg sommaren 2020. Anledningen var att Dennis debutroman, Götheborg – Förbjuden last, precis hade släppts och därför bestämde vi oss för att byta förstlingsverk med varandra. Pandemin pågick för fullt så det var munskydd, handsprit och stora avstånd mellan borden som gällde, men vi hade det trevligt ändå och en öl blev till flera. Vi skiljdes åt med löften om att hålla kontakten, men ingen av oss hade en tanke på att skriva en bok tillsammans.
Vad hände sedan?
Efter sommaren fick jag ett mail från Dennis i vilket han bad mig läsa ett stycke text han hade skrivit. De få raderna beskriver på ett korthugget och lite tufft 1940-talssätt en man i ett nedgånget rum han inte känner igen. På en soffa framför honom ligger en medvetslös (eller död) kvinna med en tom spruta instucken i armen, och vid sidan om dem står en sprucken golvspegel. Utanför trängs mörkret delvis undan av neonskyltar i vars sken man skymtar skitiga fasader. Dennis undrade om jag kunde komma på ett uppslag eftersom han hade kört fast. Jag tilltalades av radernas kärva tonfall och den gåtfulla, ödesmättade stämningen och skickade honom en sida eller två med tankar och förslag. Detta ledde till att vi träffades igen, den här gången på Kafé Magasinet i Långgårdarna.
När vi förstod att vi skrev en bok.
Jag bedriver sedan pandemin ingen författarverksamhet – eller någon verksamhet överhuvudtaget. Att träffas och bolla idéer var bara en kul grej vi gjorde över en öl eller tre. I denna mysiga och avslappnade miljö utvecklades texten och vi blev alltmer nyfikna och intresserade av att lista ut vad den egentligen handlade om. Det var kul att sitta och spåna på det sättet, så vi beslöt oss för att fundera lite var och en på sitt håll och höra av oss om vi kom på något intressant och utvecklande. Det dröjde inte länge förrän vi återigen satt på Långgårdarna med var sitt anteckningsblock och ett par öl framför oss. En synopsis började skönjas, men det var först när vi delade upp den i kapitel som vi insåg att vi faktiskt höll på att skriva en berättelse. Fram till det ögonblicket hade alltsammans bara handlat om att leka med fantasin för nöjes skull.
För min del handlade detta om ett oavlönat hobbyprojekt. Vi skrev på fritiden, mestadels på helger och röda dagar, och vi hade ingen press på oss. Inget förlag som väntade och ingen planerad försäljning. Kafé Magasinet blev vårt kontor och där gick vi igenom vad vi hade skrivit sedan förra gången. Vi gick på magkänsla och manuset utvecklades till ett mellanting av strukturerat och organiskt skrivande. Vi behövde struktur för att dela upp kapitlen mellan oss, men samtidigt visste vi inte exakt vad som skulle hända förrän vi började skriva varje enskilt kapitel. Därefter träffades vi på »kontoret«, gick igenom texterna och diskuterade nya och ofta oväntade premisser för att komma vidare. Till stora delar var det handlingen som styrde oss istället för tvärtom. Det var en fri och rolig skrivupplevelse som underlättades av god personkemi och likartade värderingar. Eftersom vi som författare är lyhörda och uppskattar utvecklande kritik kunde vi prata uppriktigt med varandra om texten utan att någon av oss tog illa upp. Jag tror att det var viktigt.
Dennis & Peter — misstänkta förbrytare.
Avslutningsvis kan jag nämna att vi ofta var så inne i vår egen skaparbubbla på »kontoret» att vi glömde bort att det fanns andra gäster omkring oss. Vi satt där och pratade inlevelsefullt och uppfinningsrikt om hur man tar livet av folk, om avskurna halsar, blodstänk, tortyr och mord, och det var först när personer intill oss flyttade sig till andra bord som vi insåg att vi kanske borde dämpa oss en smula. Vid det laget var det så klart för sent, skadan var redan skedd, och därför finns det nu människor som förmodligen misstänker att vi är försöksutsläppta, sinnessjuka förbrytare.
Vilket de i så fall har alldeles rätt i.