PETER ERIK DU RIETZ

Dynamitarder och andra fula fiskar

 

Förlagen frågar nästan alltid: ”Vem har du skrivit boken till? Vilken är den avsedda publiken?” På det svarar jag ärligt ”Mig själv”. I det här fallet skrevs den ursprungliga texten bara för att roa mig själv och min närmaste familj.

Dynamitarder och andra fula fiskar är en humorbok. Åtminstone skrattade jag själv väldigt gott när jag skrev den. Jag är svag för absurd humor, skrönor och rövarhistorier. I första hand roas jag kungligt av den befängda, anekdotdrivna och ölindränkta humor som utmärker brittisk pub- och studentkultur, och amerikansk gonzo-journalistik. Enkelt uttryckt roas jag av alternativa förhållningssätt till sanning, objektivitet och gestaltning. Eller fabulering och skitsnack, om du så vill.

I Sverige är förlagen generellt sett ovilliga att ge ut sådan litteratur. Enligt dem riskerar en överdriven berättelse av det här slaget att förarga människor. Detta eftersom den ”överskrider gränsen mellan ofarlig underhållning och avsiktligt bedrägeri [sic].” Dessutom kan läsarna uppleva extrema överdrifter som irriterande eller rentav anstötliga därför att:

• när en berättare framställer kvalificerat skitsnack som fakta och verklighet, så bryter det mot den underförstådda överenskommelsen om ärlig kommunikation mellan författare och läsare. Det kan får läsarna att känna sig dumma eller vilseledda.

• en överdriven rövarhistoria ger ofta sken av att författaren har ett behov av att skryta och göra sig märkvärdig, vilket kan upplevas som självcentrerat och främmande för publiken.

• en vilt fabulerande amsaga riskerar att förminska läsarnas personliga svårigheter och faktiska upplevelser i livet. Den kan därför uppfattas som anstötlig eller rentav elak.

Det här kommer med andra ord att gå helt åt skogen, det hör du ju själv.

Vad tycker testläsarna? De är i olika åldrar, från tonåring till pensionär. De menar som grupp att boken är helknäpp, överdriven, respektlös, studentikos, fånig, osannolik, barnslig och vanvördig, men också fartfylld, svinkul, underhållande, engagerande och överraskande bra. En av dem ansåg att ”Detta är den sämsta deckare jag någonsin har läst”, vilket är den roligaste kommentar jag har fått på den här berättelsen. Flera av dem sade att boken är märkligt svår att lägga ifrån sig och samtliga tycker att den är lättläst.

Testläsarna förstod att boken inte ska tas bokstavligt. De betraktade berättelsen som den skröna den faktiskt är. En av dem skrev: ”Det är en riktigt kreativ konstruktion du har fått till här. Jag gillar begåvat nonsens ska du veta. Förmodligen hjälpte det att jag drack ett par flaskor vin medan jag läste.”

Det tror jag är ett väldigt bra tips. Det var så jag själv tog mig igenom texten

​