DEN DÖENDE FLICKAN

 

Sagorna vi hörde som barn påverkar oss mer än vi har lust att erkänna. Det är åtminstone vad jag tror. Kommer du ihåg hur det var att ligga ensam i ditt rum och fantisera om sådant som Karlsson på taket, Matulda och Megasen, Flickan med svavelstickorna och allt annat som kanske fanns där utanför fönstret? Vem vet, du kanske ligger på just det sättet nu? Dessa fantastiska figurer, deras farkoster och deras världar - så påtagliga och åtråvärda men ändå så hemlighetsfulla och undflyende. I nattlampans sken kan det fantiserade bli verklighet och många är de nätter då jag längtade efter någon som knackade på fönstret och tog mig med. Som liten pojke till sagornas värld, sedan till rymdskepp och främmande planeter, och slutligen till andra tidevarv eller till och med främmande dimensioner. Jag lyssnar faktiskt fortfarande och har gärna sovrumsfönstret lite på glänt. Man vet ju aldrig.

Jag antar att det är det okända som ständigt lockar. Nyfikenheten och önskan att få veta svaret på hemligheter och mysterier, men också behovet av äventyr och flykt från det vardagliga. Det är väl därför alla gillar sagor och berättelser, eller hur? Det spelar ingen roll om vi är barn eller vuxna och mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå varför en genre som steampunk har blivit så populär. Vi blir så klart vuxna (åtminstone enligt passet och körkortet ) till slut och justerar förutsättningarna för våra sagor så att de passar oss. Vi kallar dem inte längre för sagor, men många gånger är det ändå precis det de är.

Min novell Den döende flickan är i grund och botten just en sådan, vilket också var min målsättning redan från början. Fast i det här fallet ville jag att den skulle fungera vare sig man är i de yngre tonåren, medelålders eller för länge sedan pensionerad. Därför valde jag att jobba med enkla grepp - gott och ont, hoppfullt och sorgligt - men också placera berättelsen i en modern miljö. Det kan man visserligen inte hävda att steampunk är, inte på det sättet, men genren känns naturlig med tanke på berättelsens utformning. Jag vill ta läsaren tillbaka till barndomens nätter i sängkammaren, då man inte var säker på om ens tänkta resor och äventyr bara var fantasier eller om de faktiskt ... möjligtvis ... kunde vara sanna. Det gjorde novellen väldigt rolig att skriva.

Är Den döende flickan en sorglig eller en hoppfull berättelse? Det får du avgöra själv. Jag vet hur den slutar och vad de sista raderna betyder, men jag säger inget. Varför skulle jag det? Jag menar, är Bröderna Lejonhjärta sorglig eller glad? Tänk på mamman som lämnades kvar och inte ens nämns mer i boken. Jag undrar hur hon kände sig när hon miste båda sina söner. På det viset är Astrid Lindgrens berättelse sorglig, ändå har boken givit hopp och styrka åt hundratusentals barn (och säkert många vuxna också). Varför?

Därför att vi älskar att fantisera och har ett inneboende behov av att drömma oss bort, att fly. Vi är alla barn innerst inne och det fortsätter vi att vara hela livet, till och med när vi har fått egna barn. Kanske särskilt om vi har fått egna barn.

Välkommen ombord. Jag hoppas att du kommer att roas av resan.