Varför använda ordet "hinta"?


Futharken är vad runornas alfabet kallas. Liksom alfabetet kommer benämningen från teckenspråkets första runor, eller bokstäver om du så vill. Futharken bestod ursprungligen av 24 runor, men någon gång under vikingatidens början måste någon sorts möte och överenskommelse mellan de skriftlärda har ägt rum, för med ens övergick man från 24 runor till 16. Denna förenkling innebar att en enda runa användes för flera olika ljud vilket därmed gör dåtidens runskrifter svårtydda för oss, men tydligen ansåg handelsmän och styrande att förändringen var nödvändig. När kristendomen och latinet kom till Sverige insåg man snart att detta inte var hållbart. Man slog isär futharkens uppdelning i tre familjer, organiserade runorna i enlighet med det latinska alfabetet och skapade runor som stämde överens med varje latinskt bokstav. Detta moderniserade ”runalfabet” användes i vissa delar av Sverige ända in till slutet av 1800-talet. Det var också det runalfabet som vissa av Gustav den andre Adolfs spioner använde för att på 1600-talet skicka meddelanden till varandra och till kungen; det fanns ingen bland motståndarna som förstod ett skvatt av det. Lite värdelöst vetande. Varsågod.

Ett stort problem ända fram till slutet av 1700-talet var att alla svenskar skrev på den dialekt de talade. Samtidigt retade sig många på att folk försökte göra sig märkvärdiga genom att använda franska låneord som till exempel balkong, paraply och trottoar (nu försvenskade). För att underlätta för alla ville man upprätta ett enhetligt skriftspråk som alla kunde förstå, från Ystad till Lappland — ett korrekt riksspråk utan vardagliga och dialektala ord och uttryck. Som svar på detta behov grundade Gustav ΙΙΙ den Svenska Akademin i slutet av 1700-talet. Det intressanta med detta är att ingen svensk människa någonsin har talat det vi i dag kallar rikssvenska. Det är helt och hållet skapat för att vi alla ska förstå varandra bättre. Det har också lett till att flertalet svenskar söker sig till det skrivna riksspråket när det gäller det egna talet och den egna dialekten. Rent generellt kan man säga att det svenska språket blev mer använt under 1800-talet, eftersom man införde det i skolor och universitet. Detta ledde till att språket blev enklare och att svenskar lättare förstod varandra. Skriften påverkades inte längre av dialekter.

Och nu står vi här. Engelskan och svengelskan tar över alltmer och det vore en underdrift att påstå att någon egentligen bryr sig eller ens är intresserad. Det man kan säga är, att jag som arbetsgivare omedelbart kan avgöra huruvida du läser böcker eller på annat sätt kan betraktas som utbildad och upplyst, oavsett vad som står i ditt CV. Du avslöjar dig direkt i tal och skrift. Det finns alltså numer ett inbyggt klassproblem i vårt språk, något som vi fram tills nu bara har kunnat observera och (kanske) skratta åt när det gäller Tyskland och Storbritannien. Detta kan inte vara av godo.

Efter denna inledning vill jag återgå till det som gjorde att jag fann anledning att skriva om det här med ordet hinta. Låt mig ge dig en aning om vilka svenska ord som kommer att försvinna på grund av att vi säger och skriver hint, hintar, hintade, hintat, ord som vi tills för bara ungefär ett år sedan använde i vårt dagliga tal- och skriftspråk.

Verb: anspela, antyda, låta ana, påskina, syfta.

Substantiv: aning, anspelning, antydan, fingervisning, ledtråd, vink.

Det finns säkert fler, men dessa är vad jag på rak arm och i bokstavsordning kommer på. Det handlar alltså om minst 11 ord som vi om 20 år inte längre kommer att använda. Visst, det blir ju enklare så, men samtidigt fruktar jag att det riskerar att utarma vårt språk. Finns det inte inom oss alla en önskan om att kunna uttrycka sig? Att kunna förmedla till en annan människa alla nyanser av det man känner och upplever? Finns det inte en fördel med att kunna uttrycka sig på bästa sätt, med alla nyanser och utan missförstånd?

Vi behöver ett gemensamt skriftspråk att förhålla oss till. Vi har inte råd att missförstå vad den andre skriver eller säger. Oavsett hur det skriftspråket (och i förlängningen talspråket) ser ut, har vi inte råd att låta oss glida så långt isär som vi nu håller på att göra.

Eller redan har gjort.




Utvalda inlägg
Blogginlägg