Ska media bry sig om språket?

Enligt en rapport från Skolverket (april 2019) har svenska grundskoleelever blivit allt sämre under de senaste tjugo åren. Sedan 2014 har andelen studenter som inte får godkänt i nionde klass slagit nya rekord varje år och förra året var det bara tre av tio elever som tog examen från gymnasieskolan. Kunskaperna i svenska har försämras i motsvarande grad. Frågan är vilken skuld och vilket ansvar som kan och bör läggas på svensk media.

Under de senaste tio, femton åren har vår befolkning både vuxit och förändrats på ett sätt som ingen i Sverige tidigare har upplevt. Som en följd därav har det gamla klassamhället återuppstått och växer sig starkare för var dag som går. I samma takt blir språket en allt tydligare klassmarkör. Här har våra journalister ett stort ansvar — och en stor möjlighet. Ska man uttrycka sig som gänget på gathörnet eller den heta rapparen ’alla’ lyssnar på, eller ska man försöka visa svenskan från sin bästa sida? Måhända föregå med gott exempel? Kanske försöka lära andra att bli duktigare i förhoppningen om att det kan hjälpa dem att klara sig bättre här i livet?

Språket förändras ständigt och under det sista decenniet har svengelskan gått fram på bred front. Du behöver bara prata med dina kompisar och vänner för att märka det. Det framgår också tydligt när svenska journalister kopierar rakt av från engelskan och skriver sådant som ’bron sprängdes upp; butiken stängde ner; det öppnar upp för nya samtal; området spärras ner; polisen stärker upp; hon mötte upp honom’, och så vidare. Det blir i tillägg allt vanligare att svenska journalister använder ett engelskt ord helt enkelt därför att de inte vet vad det heter på svenska. Ett intressant exempel är att skriva ’gated community’ istället för ’grindsamhälle’. Här vore det ju enklare att både skriva och säga ’grindsamhälle’, men det faller på bristande ordförråd. (Man får naturligtvis inte glömma bort att en del yngre människors svenska ordförråd begränsas av att de helt enkelt föredrar att använda engelska och svengelska, men de livnär sig å andra sidan inte som journalister). Det största problemet är emellertid okunskaper som gör språket otydligt och skapar förvirring. Jag tänker framför allt på possessiva pronomen. Några aktuella tidningsexempel är ’Trump försvarar hans mentala förmågor; Kalla är missnöjd med hennes valla; De gick hem till deras hus’, istället för: ’Trump försvarar sina mentala förmågor; Kalla är missnöjd med sin valla; De gick hem till sitt hus’. Alltför många i dagens Sverige talar och skriver dålig, eller till och med usel svenska, och behöver all hjälp de kan få. Jag har full förståelse för att man som journalist många gånger arbetar under svår tidspress och ingen kan begära att det blir rätt alla gånger. Denna ursäkt kan emellertid inte användas varje gång man skriver något. Dessvärre håller sig svenska tidningar av kostnadsskäl inte längre med lektörer; istället har varje enskild journalist ansvar för sin egen text. Det är olyckligt och påverkar läsarna, det vill säga en majoritet av befolkningen — för hur ska läsarna kunna bli bättre på svenska om media inte är bra på det själva? Språket som klassmarkör är av tradition tydlig i länder som England, Tyskland och Spanien men dess betydelse börjar förmärkas även i Sverige. Språket avslöjar och låter dig dömas efter bara några meningar — många gånger utan att du ens är medveten om det. Skolan har det grundläggande ansvaret för att lära eleverna att läsa och skriva. Tidningarna och SVT har emellertid i alla tider varit måna om folkbildningen (så länge den utvecklas i en för tidningen/kanalen korrekt politisk riktning), så varför inte inkludera språket i denna strävan? Varför inte vara mån om att skriva och rapportera så väl det bara går? Varför inte lägga vikt vid grundläggande grammatik och ett hyfsat vokabulär? Språk handlar ju om att kommunicera, så varför inte försöka göra det så bra som möjligt? Media kan med sin breda genomslagskraft göra väldigt mycket i det här fallet och deras insats kan vara av avgörande betydelse. Ingen begär några underverk, men med tanke på hur framför allt kvällspressens artiklar många gånger är skrivna vore det bra för hela samhället om man åtminstone försökte ta sig ur fritt fall genom att dra i snöret till fallskärmen.

Det är inte lika fantastiskt som att stiga mot skyarna, men man undviker åtminstone en kraschlandning.


Utvalda inlägg
Blogginlägg
Search By Tags
Follow Us
  • Facebook Classic
  • Twitter Classic
  • Google Classic

FÖLJ MIG

  • Facebook Social Icon

© 2016 by Peter Erik Du Rietz. All rights reserved. Created with Wix.com