Har det svenska skriftspråket någonsin talats?
Jag blev nyss kontaktad av en bekant som frågade om det "korrekta" användandet av »han« och »hon.« Svaret är, att det beror på hur man ser på saken. Använder man vårt gemensamma svenska skriftspråk är svaret enkelt: man skriver han/honom, och hon/henne. Vi skriver således: »Där är han, hälsa på honom« och »Där är hon, hälsa på henne.« Talad svenska skiljer sig emellertid från skriftspråket och i vissa dialekter är det korrekt att säga sådant som »titta på han« och »titta på hon.« Anledningen är att orden härstammar från »hona« och »hane.« Detta känns igen i min egen sörmländska dialekt: »Lyssna på’n« och »Se på´na.«
Det intressanta med det skrivna riksspråket är att det aldrig har talats. Ända fram till slutet av 1700-talet skrev folk på dialekt, för hur skulle man annars skriva? Det innebar att man ofta hade problem med att förstå varandra. Detta ställde till med stora problem, särskilt för en alltmer byråkratisk nation som konungariket Sverige. Man beslöt sig därför för att skapa ett gemensamt skriftspråk som alla kunde förstå och använda. För att konstruera detta hämtade man ord från fornsvenskan, norskan, isländskan och tyskan. Det sistnämnda bedömdes inte som »främmande«, utan uppfattades vid den här tiden som ett systerspråk. Denna skriftspråkliga uppgift fick många tillskyndare och anhängare, mest på grund av att det var väldigt praktiskt och verkligen behövdes (men också på grund av en ökande irritation över att folk hade börjat använda franska låneord, såsom balkong, paraply och trottoar). Behovet av ett gemensamt, svenskt skriftspråk bedömdes som mycket stort.
Således skapades det moderna, svenska skriftspråket. En grupp om mellan sex och tolv personer bestämde helt enkelt hur den skrivna svenskan skulle se ut. Det som skapades är — efter en språkreform år 1906 då man främst gjorde sig av med »dansk« stavning — vår moderna svenska. Ett gemensamt skriftspråk är naturligtvis nödvändigt för att samhället ska fungera så bra som möjligt. Men, som sagt, ingen människa har någonsin talat svenska på det sätt vi skriver det. Alla vi svenskar pratar olika nordiska eller nysvenska dialekter, men när vi skriver till varandra år 2023 gör vi de ledande 1700-talsmänniskorna stolta och nöjda i sina gravar: Vi försöker nämligen hålla oss till det på 1790-talet skapade skriftspråket.
Avslutningsvis: Det fanns en förbaskat god anledning till att vi fick ett gemensamt skriftspråk och den anledningen stavas »förbättrad kommunikation.« Det finns regler för det mesta, i det här fallet grammatiska, och regler både kan och bör ändras och anpassas för att följa med tiden. Det är med andra ord mycket möjligt att det är dags för en ny skriftreform. Fortsättningsvis går det alldeles utmärkt att skriva på dialekt och svengelska, men vill vi vara säkra på att så många som möjligt ska förstå oss använder vi vårt gemensamma skriftspråk. Det finns med andra ord en god anledning att kunna det.
Svårare än så är det inte.
Några saker som är lätta att förstå är mina böcker och noveller — allihop skrivna på nästan löjligt god svenska.
