Vådan av att bära ryggsäck.

I går var jag tvungen att hämta hem min trasiga synth från systersonen. Instrumentet ifråga är tämligen tung och åbäkigt så jag hade inget annat val än att bära det i ryggsäcken. Detta tilltag uppskattades inte av övriga busspassagerare, särskilt inte som det var trång ombord och många, inklusive jag själv, tvingades stå. Varje gång jag vände mig om eller parerade bussens krängningar dängde jag nämligen till någon med både ryggsäck och musikinstrument så att det stod härliga till. Till en början kände jag en viss tillfredsställelse. Detta på grund av jag inte kan räkna alla de gånger jag själv fått svängande ryggsäckar i ansiktet och nu därför tyckte att det inte var mer än rätt att få ge igen, men efter mitt tionde ”Oj, ursäkta” när någon for i golvet började det kännas en smula besvärande. I höjd med Carlanderska tvärbromsade bussen för en berusad fotgängare, med resultat att jag med hjälp av tyngdlagen rensade mittgången. När alla trasslat ut sig från varandras sprattlande kroppsdelar och kom på fötter var stämningen avgjort hotfull. Föraren insåg att jag riskerade att bli lynchad och ställde sig upp bakom mig för att tala lugnade ord till mina uppretade medpassagerare. Jag vände mig uppskattande om för att tacka honom, och lyckades med den rörelsen skicka tre människor genom framrutan, inklusive bussföraren. För att göra en lång historia kort lyckades jag komma undan i villervallan som uppstod när polis och ambulans anlände till platsen, men det var på håret. De enda som hann ifatt mig var två PR-agenter för en rysk kampsportförening. De erbjöd mig ett jobb på sin nästa gala, där de föreslog att jag i rondpauserna skulle stå i ringen och använda synthen för att slå litauiska dvärgar till publiken. Den erbjudna betalningen intresserade mig, men sedan berättade de att samtliga dvärgar var män. Jag kände omedelbart att den sneda könsfördelningen garanterat skulle reta upp folk, åtminstone här hemma. Jag avböjde därför med ett vänligt ”Nej tack”, vände mig beslutsamt om och lämnade ryssarna sprattlande och svärande på trottoaren bakom mig. Tacksam över att ha undsluppit både ilsken busspöbel och utskällning i svensk media stretade jag vidare in i natten, nöjt nynnande på Lill Lindfors gamla slagdänga: Musik ska byggas utav glädje. Något som inte retar upp folk eller [så vitt jag vet] får dem att ringa efter polisen, är mina gothic thrillers Natten jag dog och Vinterdöda ting. Läs dem gärna — och undvik folk med ryggsäckar.