En gång i tiden var julfirandet förbjudet.

Visste du att sättet vi firar jul på är ganska nytt? Eller att puritanerna i USA förbjöd julfirandet mellan 1659 och 1681? Trots att förbudet hävdes var julfirandet i Nordamerika en blek och trist affär som långtifrån alla brydde sig om. Julen fick ett uppsving med väckelserörelserna i början av 1800-talet, men det dröjde ända till 1870 innan president Ulysses S. Grant gjorde julafton till en nationell helgdag.

I England var man ännu tidigare; där förbjöds julfirandet redan 1644. Den främsta anledningen var att julen inte ansågs vara en religiös högtid — om Gud hade velat att man firade jul skulle Han ha specificerat datumet i Bibeln, löd argumentet. Julen var helt enkelt en ”hednisk högtid”, utan någon saklig grund i den heliga skrift. En annan anledning var att det ”gudlösa julfirandet” var ett sanslöst festande, med mängder av sprit, sång, dans och — som en naturlig följd därav — ett rent hejdlöst pippande. Puritanerna tyckte inte alls om detta, påstod de. Det gjorde emellertid rojalisterna och så småningom eskalerade grälet så fullständigt att Englands andra inbördeskrig bröt ut. Cromwell besegrades och förbudet hävdes när rojalisterna återinförde monarkin 1660, och därmed säkrade det fortsatta byggandet av rymliga skorstenar (får man förmoda).

Någon jultomte som delade ut gåvor fanns inte heller. Istället hade vi filurer som Krampus, vilken stoppade olydiga barn i sin säck och rövade bort dem, för att senare äta upp dem, dränka dem eller ta dem till Helvetet. En kvarleva från detta sätt att ta hand om olydiga barn är Jultomtens fråga: ”Finns det några snälla barn här?” På Island var det viktigt att alla barn fick minst ett nytt klädesplagg till jul, annars kom den jättelika, smygande Julkatten och åt upp dem så fort de gick utomhus. Det var viktigt att vara rätt klädd i den hårda vintern, något islänningarna vara noga med att lära sina barn (och föräldrar).

I Sverige kom Julbocken och klappade på dörren (det är därifrån ordet ’julklapp’ kommer), men han hade inga gåvor med sig. Istället var det Julbocken själv som skulle ha sprit och gärna också lite mat. Fick han inte det började han skråla och föra oväsen, något han inte slutade med förrän offren gav med sig. På 1800-talet hade Julbocken skärpt sig och gav gåvor istället för att kräva dem. Faktum är att det var han som delade ut klapparna till barnen innan Jultomten tog över det jobbet. Det är därför han fortfarande får vara med, om än bara symboliskt i form.

På de brittiska öarna brydde man sig inte om att klä ut sig till Julbock. Istället samlades man gruppvis och ägnade sig åt ”wassailing”, en aktivitet grundad på samma tanke som Julbockens, men istället för att föra oväsen om man inte fick något för sin sång, trängde man sig in i hemmen och krävde pengar, mat och dryck eller sådana ägodelar som ansågs lämpliga för besväret. Fick man ändå inte något slog man sönder bostaden och gav ägarna stryk. (Det är säkert ingen slump att ordet wassail ser ut att vara besläktat med ”assail”, dvs överfalla, angripa). Tänk på det, nästa gång ni är i England och folk ställer sig utanför er dörr och börjar sjunga julsånger. Visst, de säger att de bara vill ha mjölk och kakor, men det är säkrast att genast gå ut och ge dem smörj eller med diverse tillhyggen skingra dem för vinden.

Inte förrän på 1840-talet hade julfirandet lugnat ned sig så pass att man i England började skicka julkort till varandra, men tankegångarna var fortfarande förankrade i den gamla tidens sätt att fira. Av den anledningen kunde man bland de smått bisarra julkortsmotiven finna supande barn, djur som knivhögg varandra, barn som kokades eller stektes, eller någon som kramades ihjäl av en isbjörn, för att nämna några exempel. Vad den pyntade granen beträffar gjorde den sitt intåg i tyska hem i slutet av 1800-talet och seden spred sig snabbt. Vad gäller Sverige och adventsstjärnor kom de hit med en religiös tyska 1912 och började säljas till allmänheten 1923. Sveriges första adventsljusstake tändes på 1870-talet, men det var inte förrän den elektriska varianten (från början kallad julottestake) presenterades på 1930-talet som den blev populär i svenska hem. Julfirandet, liksom allt annat, är med andra ord stadd i ständig förändring och vi kan därmed fira den lite som vi vill, utan att få dåligt samvete. Hur ni än väljer att tillbringa julen hoppas jag emellertid att den blir lugn och skön. Allting utöver det är en ren bonus.

Så här i juletider vill jag påminna om att litteratur i genrerna ”gothic thrillers” och spänning passar utmärkt som motvikt till söt glögg och Kalle Anka. I nätbutiken på Marwa Förlag hittar ni därför både Natten jag dog och Vinterdöda ting till special- och paketpris. I’m just saying.

Nu ska jag bara leta reda på min Julbocksdräkt, så ses vi om en dag eller två.