Är författare galna?

Det går inte att förneka att många berömda författare har varit från vettet. Ta bara sådana som Friedrich Nietzsche (som led av bipolär sjukdom och senare även syfilis), Virginia Woolf (som hörde röster i huvudet ända tills hon dränkte sig), Ernest Hemingway (vars alkoholism ledde till våldsamheter och självmord) och Hunter S. Thompson (som älskade vapen och sprängmedel och vars tablett- och drogmissbruk gjorde att han tog livet av sig). Listan kan göras lång och visst slås man av det stora antalet kända författare med schizofreni, bipolär sjukdom och svårt missbruk. Men är alla författare verkligen galna, manodepressiva självmordskandidater? I en forskarrapport från 2013 jämförde man hjärnaktiviteten hos kreativa människor med sådana som led av schizofreni. Det visade sig att hjärnans precuneus är ständigt aktiv hos båda. Jag hade inte heller den minsta susning om vad precuneus är för något så du behöver inte känna dig okunnig, men det handlar alltså om det område i hjärnan som bland annat sysselsätter sig med händelseminnet, självmedvetenhet och självreflektion. Både författare och schizofreniker ägnar sig med andra ord på heltid åt att analysera och att finna samband mellan sådant vi gör, sådant vi har gjort, och allt som vi känner till om oss själva. Jag kan inte gärna säga emot. Jag funderar nämligen ständigt på dessa saker och mina minnen från barndomen och uppväxtåren är precis lika levande och aktuella för mig som sådant som hände i går. Skallen mal helt enkelt på konstant och visst kan det bli jobbigt ibland. Jag misstänker att skrivandet kan vara ett sätt att tydliggöra för sig själv att det är skillnad mellan att hitta på och att leva i en villfarelse. Den kreativa fantasin och författandet blir med andra ord en bekräftelse på att vi inte har förlorat förståndet. Skrivandet är också ett sätt att skapa miljöer, situationer, personer och händelseförlopp som man har full kontroll över. Personligen upplever jag detta som roligt och tillfredsställande och det uppväger mer än väl det faktum att man periodvis tvingas isolera sig från omvärlden och tämligen ingående studera sin egen navel. När det gäller röster i huvudet då? Jag kan inte neka till den saken heller, men i mitt fall skapar jag dem själv. Det pågår hela tiden diskussioner mellan olika personer i min skalle, som i en pjäs eller i en film. Jag använder dessa fantasipratare för att skapa dialoger i mina berättelser. Det intressanta är att dessa dialoger ofta tar mig i riktningar som uppriktigt sagt förvånar mig och som jag inte skulle ha kommit på om jag "bara hade skrivit dem." Problemet uppstår när sådana spökdiskussioner fortsätter trots att jag inte skriver och inte behöver dem. Det går helt enkelt inte att stänga av pratet, inte ens när jag sover. Alkohol hjälper, men med ett alltför rikligt intag av rushaltiga drycker finns alltid risken att man börja verbalisera rösterna, ett säkert recept på pinsamma situationer. Den enda fördelen är att man vid sådana tillfällen inte är medveten om att man säger det man tänker och därför inte lider av det (åtminstone inte just då), men som lösning betraktad är alkohol naturligtvis förkastligt. Däremot förvånar det mig inte alls att en del författare är glada i det sällskap som erbjuds av herr Bacchus. De behöver helt enkelt komma bort från sin snattrande hjärna ett tag och är fullt beredda att betala priset och ta konsekvenserna. Personligen är jag en ganska glad typ som finner väldigt mycket mening och innehåll i tillvaron. Livet är alldeles för fantastiskt för att jag skulle vilja ta livet av mig och bara en dumskalle skulle få för sig att de kan måla, skapa musik eller skriva något vettigt när de är fulla eller drogade. De författare jag känner verkar även de vara optimistiska och förhållandevis lyckliga - men å andra sidan känner jag bara författare som har blivit publicerade. Självvald isolering, missbruk och depression beror inte på att man skriver, lika lite som det är en förutsättning för att kunna bli författare. Sådant bottnar självklart i andra saker. Däremot kan jag inte förneka att det hjälper om man är en smula introvert. Jag har inget emot att sitta för mig själv framför datorn och med telefonen avstängd. Det kan vara riktigt skönt, avkopplande och befriande, och den glädje och tillfredsställelse man känner när man lyckas åstadkomma något som både man själv och andra gillar är smått omtumlande. Faktum är att de enda tillfällen då jag känner mig en smula nere är när jag inte har möjlighet att skriva, eller när självdisciplinen tryter. Trots att jag tycker så mycket om att knacka fram texter har jag nämligen förfärligt svårt att faktiskt sätta mig ned och sätta igång. Tro det eller ej, men ibland gör jag vad som helst bara för att slippa - tvätta, plocka undan grejor, springa ärenden, titta på någon plötsligt mycket intressant dokumentär på teve eller spela dataspel. Man kan verkligen undra varför jag gör på det sättet men egentligen finns det bara en enda logisk förklaring. Jag är förmodligen inte riktigt klok i huvudet.