NATTEN JAG DOG

 

För några år sedan insåg jag att jag egentligen kunde väldigt lite om Göteborg, staden som har varit mitt hem sedan 1995. Förmodligen beroende på att jag aldrig hade för avsikt att stanna kvar. Det var bara tänkt som ett tillfälligt stopp på vägen mot något annat. Det är en klen ursäkt förstås. Att bo i Vasastan och knappt veta var Haga ligger och bara vid något enstaka tillfälle ha satt sin fot i Majorna visar på ett bristande engagemang som gränsar till det oförskämda. Därför satte jag mig under tre månader på Stadsbiblioteket och studerade faktaböcker, levnadsteckningar, mantalslängder och gamla kartor varvat med långa stadspromenader för att råda bot på min okunnighet.

Det slog mig snart att den gamla fästningsstaden har en närmast unik plats i vår historia och att man kan botanisera i en rik flora av otroliga berättelser utan att behöva hitta på ett dugg för att göra det hela intressant. Framför allt framstod 1700-talets Göteborg i mina ögon som den perfekta platsen för en skräckromantisk roman. Miljöerna var de rätta, liksom betingelserna för liv och död. Dessutom är det inte många som känner till hur det var att leva och verka i vår stad på den tid när stadsportarna stängdes på kvällen och gatorna togs över av patruller ur stadsgarnisonen - den tid då Göteborg var vår yttersta utpost i väster och den enda öppna vägen till världshaven. Det är faktiskt bara 250 år sedan, om ens det, ändå kunde det lika gärna handla om en främmande värld på en annan planet. Att skriva en bok om den tiden kändes som ett utmärkt sätt att tacka staden för den gästfrihet hon visat mig. Men varför just skräckromantik?

Jag har varit intresserad av rysare och äventyrsberättelser sedan jag lärde mig att läsa. Berättelser om troll, monster och vampyrer skrämde mig inte lika mycket som de fick mig att fundera över hur det skulle vara att befinna sig i bovens skor. Det innebar att jag allt mer identifierade mig med "the bad guy" och ofta tyckte att denne blev orättvist och taskigt behandlad, medan den fångna prinsessan och den räddande prinsen i mina ögon framstod som töntiga och tämligen ointressanta.

Tyvärr fanns det inga bra böcker som beskrev saker och ting ur bestens perspektiv, även om Frankensteins monster kom nära. Det var först när jag läste The vampire Lestat av Anne Rice och American Psycho av Bret Easton Ellis som jag upplevde att jag hade hittat hem. Dessa författare var inte först med att använda detta grepp och det finns även filmer - som till exempel Public enemy med James Cagney från 1931 - som tidigare har valt samma berättarperspektiv, men de böcker jag nämner gjorde ett starkt intryck på mig. Det var inte våldet som var det intressanta för min del, utan känslan av att få uppleva berättelsen genom "den ondes" ögon.

Vilka av oss har inte någon gång funderat över att vara en vampyr som kan leva för evigt? Väldigt många att döma av den uppsjö böcker, filmer och teveserier som gottar sig i ämnet. Problemet som jag ser det är att mytiska väsen som varulvar och vampyrer är så uppenbart påhittade. Inga varelser kan förvandla sig till sådant som vargar, rök och fladdermöss; organiska celler kan inte fungera på det viset, det är lika osannolikt som pumpavagnen i sagan om Askungen. Lika lite kan det finnas sådant som levande döda eller svärdsvingande skelett. Antingen är man död eller så lever man, det finns inget mitt emellan. Frågan jag gärna sysselsatte mig med var hur ett sådant liv i så fall kunde vara möjligt och hur det skulle kunna förklaras på ett sätt som inte bröt mot naturlagarna och vetenskapligt kunnande.

Natten jag dog är resultatet av dessa funderingar. Med sin blandning av äventyr, episk saga och övernaturliga inslag är det just den sortens bok jag själv skulle vilja läsa.

Jag hoppas att du kommer att tycka om den.