PETER ERIK DU RIETZ

EN LÖGN ATT DÖ FÖR

 

När jag skrev En lögn att dö för gjorde jag det främst av tre anledningar. För det första var jag sugen på att ge mig i kast med steampunk igen, efter att tidigare ha skrivit Den döende flickan. Den sistnämnda novellen är egentligen en saga (som riktar sig till barn i åldersgruppen 10-95) och jag ville utforska genrens mörkare regioner.

 

För det andra tillåter steampunkens parallella verklighet dagsaktuella spörsmål att behandlas på ett sätt som blir mer verkningsfullt i dramatiserad form, och det saknas sannerligen inte samhällsfrågor att skriva om. Ibland vill man bara greppa ledande politiker, militärer, företagsledare och profeter av alla de slag i örat och ruska om dem ordentligt tills de vaknar och börjar bete sig anständigt. Det är dessvärre en ouppnåelig dröm. Girighet, fruktan och fanatism går ytterst sällan att resonera med, och försöker man bemöts man ofta av oacceptabel aggressivitet. Man behöver inte gå särskilt långt för att hitta parallella verkligheter, skulle man kunna säga. Då är det betydligt mer verkningsfullt att använda sig av litteratur och film som vapen. Det ger dig dessutom alla verktyg du behöver för att resa i fantasin, vilket är betydligt tryggare och trevligare än att försöka prata förstånd med folk som inte har något. Det skadar inte heller att steampunkens mode, teknik och miljöer är ovanligt fantasieggande, med gott om utrymme för det skitigt råa och sexigt flamboyanta, samtidigt som äventyr och förunderliga ting ständigt väntar bakom hörnet.

Det är lätt att känna igen valda delar av vår egen verklighet när man läser En lögn att dö för. I ärlighetens namn var detta emellertid inte den drivande kraften när jag skrev novellen. Det var istället den tredje anledningen: att jag helt enkelt ville berätta en spännande och tankeväckande historia, och att jag tycker luftskepp är urhäftiga.

Jag menar, vad finns det att inte gilla?